Torns IF, en framgångssaga- Daniel Hidefält Thulin berättar om resan genom seriesystemet

Veckans krönika är skriven av Daniel Hidefält Thulin. Han gjorde 14 säsonger som spelare i Torns IF och är även tidernas meste Tornare sett till antal matcher för klubben. Spelarkarriären avslutades efter 2018 års säsong, därefter har han även varit assisterande tränare i föreningen.

Året var 2006, jag stod på jobbet i Köpenhamn en sen regnig höstdag i oktober och visste att vid en förlust i dagens match mot FC Malmö så skulle vi bli degraderade till sexan. Jag hade försökt byta bort mitt pass för att kunna få lira den avgörande matchen men chefen var inte så sugen på att hoppa in på ett långpass en söndag. Sjukligt nervös tittade jag på telefonen konstant under två timmar och tillslut kunde jag pusta ut. Vi klarade det. Vi vann matchen och skulle lira kvar i femman nästa säsong. Det hade varit en kaossäsong inte alls likt Torn där tränaren hade fått lämna mitt i säsongen och gamla lagkaptenen Erik Rönningberg, som var knäskadad, hade fått ta över.

Året var 2017 och det var i mitten på oktober, jag sneglade mot Tomas Martinsson som också satt på bänken. Vi båda tänkte samma sak när våra blickar möttes ”Det är på väg att hända och hur f*n är det möjligt?”

Regnet öste ner på Tornvallen, det var sista hemmamatchen för säsongen och vi spelade mot Vimmerby. Vid vinst för vår del samt förlust för både Hässleholms IF och Lunds BK så skulle det vara klart, lilla Stångby skulle få ett lag i division 1! Hur sjukt är inte det?! Vi hade egentligen mobilförbud på bänken men efter att ha fått indikationer om att båda lagen låg under kunde vi självklart inte hålla fingrarna borta från Livescore. Vi städade av Vimmerby enkelt och vann med 2-0, Hässleholmsmatchen var slut och Lund låg fortfarande under. Hela bänken springer ut till våra lagkamrater på plan och berättar vad som är på väg att hända. Det slutar med att vi står hela truppen, spelare som ledare i en ring i mittcirkeln och håller om varandra samtidigt som vi trycker frenetiskt på ”refresh” på Livescore. Till slut kommer det upp att matchen är slut! Jubel utbryter. Varma kramar i det blöta regnet, champagnesprut och massa vrålande. Vi vinner ännu en serie. Vi vinner division 2 och tar fjärde seriesegern på 10 år! Vi står där tillsammans och tänker tillbaka på alla träningar som man gjort under året; snö, slask, regn och alla löpningar samt blånaglar. Det enda man tänker på är: ”Fy fan vad det är värt allt när man får stå och fira som ett lag tillsammans med alla polare”.

Men om vi återkommer till den första frågan i början av krönikan igen. Hur är det möjligt?

Vi har under alla våra seriesegrar blivit hånade och nedvärderade av våra motståndartränare, så här har det kunnat låta från tränare efter matcher mot oss:

”Jag förstår inte riktigt hur Torn kan leda serien på det sättet de spelar”

” Torn är inget bra lag. De kommer inte att ligga i topp när serien är färdigspelad”

”Torn kommer inte ha en chans i år, vi har bättre spelare på varje position”

Torns framgångssaga är något som är väldigt olikt den moderna fotbollen. Vi har med väldigt små medel tagit oss från division 7 till division 1. Vi tog oss dit med en lagsammanhållning som inte går att beskriva samt en vinnarmentalitet som bara växte och växte. Vi tog tillvara på alla spelares lika värde då alla har exakt samma kontrakt något jag skulle säga är unikt i en fotbollsklubb idag.

När vi vann division 5 säsongen 2007 hade vi på tok för bra lag för att ligga i den serien. Vi förlorade första matchen på säsongen, sedan förlorade vi inte mer det året förrän i den allra sista matchen när allting redan hade varit klart ett par veckor. Serien avgjordes ganska tidigt när vi vann över Lunds BoIS i derbyt en fredagskväll nere på Klostergården.

Vi var ett gäng som hade spelat fotboll på hög nivå under juniortiden, i Landskrona Bois, MFF, HIF och LBK som då låg 3-4 divisioner högre än oss och det blev efter hand själva stommen. Många hade ett förflutet som ungdomsspelare i de framgångsrika 83/84- och 85/86-kullarna i Torn och valde att vända tillbaka på grund av olika orsaker. Sedan fylldes detta på med nya kompisar som någon lärt känna under tiden de varit iväg.

Lagfesterna avlöste varandra och segrarna blev bara fler och fler. Det fanns respektive till någon av oss spelare som ifrågasatte varför vi kallade det för lagfester när det var samma personer som var ute oavsett om det var lagfest eller inte. Det var på en av dessa fester som vi började prata om att vi skulle göra Torn till Lunds bästa fotbollslag.

I division 4 hade vi två raka fjärdeplatser och vi kände väl att vi hade mer att kräma ur oss. Säsongen därpå, 2010, skulle vara året då Torn nådde division 3 för första gången i historien. Vi tampades framförallt med Veberöd om seriesegern den säsongen. Vi vände ett underläge borta mot dem på hösten till vinst och hade därefter allting i våra egna händer. Det avgjordes dock inte förrän i sista matchen då vi spelade borta i en riktig ångestdrabbad match mot Genarp i ett kommunderby. Vi låg under med 1-0 när det var 10 minuter kvar sedan nickade kaptenen Erik Rönningberg in kvitteringen som räckte till serieseger och andra seriesegern på fyra säsonger var ett faktum.Nu vankades det division 3-fotboll i Stångby för första gången någonsin och vilken säsong det skulle bli!

I division 3 var vi bottentippade av de flesta men det brydde vi oss inte om det minsta. Vi gick in med samma mentalitet som alltid: att vi kunde slå vilket lag som helst. Vi tog 4 till 5 raka segrar och plötsligt var vi med i toppen av tabellen och då var det bara att gå för det. Här fightades vi mot vår exakta motsats till lag, BW90 och Höör som tvärtemot oss ”köpte” in spelare och betalade ut fantasisummor i dessa divisioner. Jag kommer främst ihåg vad som blev ett dubbelmöte då vi mötte Höör två gånger inom loppet av en vecka när serien vände. Det kändes verkligen som att laget som kom vinnande ur denna strid skulle vinna. Vi spelade 1-1 borta och som så många gånger förr vände vi ett underläge hemma från 0-1 där vi kvitterade i 83:e minuten och sedan cykelsparkade Carl Magnusson in 2-1 i slutminuterna (ett av de tyngsta målen någonsin på Stångby IP). Resten av säsongen gick av bara farten. Höör-BW90 kryssade sent en fredagskväll där vi var många Tornare på plats och vi kunde avgöra dagen efter på hemmaplan mot IFK Trelleborg. När det var klart vecklades det ut en banderoll där det stod ”Framgång köps av hjärta inte av pengar” och retade våra antagonister en aning. Nu var det tre seriesegrar på fem år, vilket är helt sjukt av vilken klubb som helst, men ta en klubb av Torns storlek och framgångarna blir ännu större. Division 2 nu och vad skulle lilla Torns IF göra där?

Jo, i division 2 blev vi den där kaxiga nykomlingen igen som än en gång siktade på att vinna varje match. Förutom en mellansäsong där vi hamnande på en egentligen godkänd åttondeplats gjorde vi fyra säsonger där vi hamnade topp fyra och hela tiden förbättrade förra årets säsong, Det har alltid varit ett motto i Torn, att alltid göra bättre ifrån sig än säsongen innan. Att alltid sträva efter nya utmaningar och mål.

2016 gjorde vi vår femte säsong i tvåan och nu kom chansen som vi pratat om så många gånger på olika lagfester. Chansen att göra lilla Torns IF till Lunds bästa fotbollslag då Lunds BK hade ramlat ur ettan året innan. Jag var 110% säker att när vi nu fick chansen till detta så spelade det ingen roll vilket lag de skulle ställa upp med. 2016 var året då Torn kommer bli Lunds bästa fotbollslag. Det finns ett otroligt fint minne från derbyt i Stångby då vi låg under med 0-2 i slutminuterna och himlen bara öppnande sig. All publik försvann för att hoppa in i bilarna men det de missade var årets upphämtning. Tre minuter senare stod det nämligen 2-2 på resultattavlan. Vi summerade säsongen med en stark tredjeplats och kunde titulera oss Lunds bästa fotbollslag för första gången någonsin.

Vi hade haft ett antal säsonger i division 2 nu och jag själv kände att det inte var så många säsonger kvar i kroppen. Jag hade börjat komma till åren, men framförallt hade jag skaffat familj vilket gjorde att tiden inte längre fanns som tidigare.

Personligen hade jag dock ett sista mål och det var att få vara med om att vinna en serie till innan karriären var över. Det blev lite som en drog för mig det där att få vinna serier. När man väl gjort det en gång ville jag bara göra det igen och igen.

Så vi gick nu in i en ny säsong med tre tredjeplatser, en fjärdeplats och en åttondeplats med målet att det var dags nu. Det var dags att vinna serien!

Tio månader senare stod vi där som seriesegrare igen efter matchen mot Vimmerby. Torns IF hade gått från botten av division 5 till division 1 med ett kompisgäng som stomme. Ett kompisgäng som i grund och botten hatade att förlora och älskade att vinna.

Allt startade med matcher borta mot Sösdala där vi hade en bil som körde fel och kom tio minuter innan avspark. Det slutade med matcher mot Mjällby, Ljungskile, Åtvidaberg samt IFK Göteborg i Svenska Cupen.

Det som Torns IF har gjort ska egentligen inte vara möjligt. Bedriften att ta sig till elitfotbollen i Sverige med minimala resurser. Att göra det med fyra seriesegrar på tio säsonger är det få som lyckats med men vi hade en otrolig kärlek till sporten och till varandra vilket skapade ett LAG. Individer vinner matcher, lag vinner serier. Det var något vi bevisade gång på gång.

Till sist vill jag bara säga: supporta ert lokala lag! Idrott ger så otroligt mycket tillbaka, både på individnivå men även på gruppnivå och i samhället i stort. Jag har funnit vänner för livet och möjligheten att få dela gemenskap och oändlig glädje med mina lagkamrater genom åren. Det är något som jag önskar att alla barn och ungdomar får uppleva.

Daniel Hidefält Thulin, Torns IF, En klubb – ett hjärta